Amerikansk fotboll och Labour Day

I lördags var det premiär för skolans lag i amerikansk fotboll. Hemmalaget Georgia Tech Yellow Jackets tog emot Notre Dame Fighting Irish som inför säsongen var rankade tvåa i hela USA. Det pratades om att det här var århundradets match, och det biljetterna kunde gå upp mot 300 dollar på svarta marknaden. Vi studenter får så kallade vouchers till alla hemmamatcher, och sen kan vi byta dem mot riktiga biljetter från och med måndagen på matchveckan. Den här gången började folk att vänta utanför biljettkontoret redan på lördagkväll. Tack vare Walid här i huset så slapp vi köa, utan vi gav våra biljetter till killarna i hans fraternity. Tack för det!




Det var rätt häftigt att det var sån uppståndelse kring matchen (60 000 på läktaren och så sände de på TV över hela landet med 40 miljoner tittare), men jag var inte så förtjust i själva spelet. Fruktansvärt långdraget. Matchen delas in i 4 perioder om 15 min. Effektiv speltid är alltså en timme, men matchen tog ungefär 4 timmar. Blir jobbigt att stå så länge. I början gick det helt ok för oss. Vi ledde med 10 - 0 (en touchdown och ett field goal) efter första halvan av macthen, men i andra halvan gjorde de två touchdowns och vann till sist med 10-14.

Den här helgen var extra lång eftersom det var Labour day igår, som vi i Sverige och större delen av världen firar den 1 maj. Skönt med lite långledigt i alla fall. Vi firade genom att gå till Henrik (svensken som inte bor i I-House) som bjöd på köttbullar med potatis, brunsås och lingonsylt. Det var fantastiskt gott! Vilken kille...

I övrigt har det inte hänt något speciellt. Har varit lite nere efter ett tråkigt besked från Sverige i fredags. Det fick mig att känna mig maktlös, ångerfull, missförstådd, långt borta, men framför allt bara väldigt väldigt sorgsen.


Veckans låt:
Thåström - Fanfanfan