Karaoke och sjukvård

I måndags var vi på Karaoke-klubb. Låter kanske inte som någon höjdare, men det var inte vilken typ av karaoke som helst. Det var nämligen ett rock/hårdrocksband som spelade live, och så fick folk i publiken gå upp och sjunga låtar från en lista tillsammans med dem. Riktigt kul idé. Ellen här i huset tog med oss, och hennes kompis Christine som fyllde år samma kväll gjorde succé med Guns'n'Roses "Welcome to the djungle" - ESK Hockeys gamla introlåt. Kul.

I fredags när vi var på salsaklubben fick jag en glassticka (spåga för er i Skåne, eller speta om ni kommer från Småland) i tummen. Jag såg hur den stack ut, och drog ut den. Efter ett par dagar blev tummen ömmare och ömmare, och jag började misstänka att det var en bit glas kvar ändå. Samtidigt har jag fått ett munsår och behövde salva för det. Eftersom sjukvård ingår i terminsavgifterna gick jag till Health Center för att slå två flugor i en smäll.

Jag hade ju inte bokat någon tid, och närmast lediga var på torsdag. Eftersom jag bara behövde lite salva så bad hon i receptionen mig att kolla med apoteket bara. Kvinnan på apoteket sa att jag skulle ha en salva som hette Abreva, men den kunde jag inte få utan recept från läkare. Om jag ville ha den direkt så skulle jag gå till affären och köpa den istället. Blev lite snål (bättre att få den gratis, och dessutom var det ju det där med tummen) så jag gick för att få boka en tid. Då sa hon i receptionen att jag kunde gå in eftersom jag ändå väntat.

Jag satt i 20 min innan jag blev inropad till en sköterska (en riktig surkärring) som tog temperatur och blodtryck på mig innan jag fick sätta mig och vänta igen. Efter ytterligare 15-20 min blev jag inkallad igen av samma kärring. Fick sitta i ett litet mottagningsrum med dörren stängd i en halvtimme innan kärringen kom och flyttade mig till ett annat mottagningsrum. Hittills hade ingen frågat nåt, eller gjort nånting med mig sen jag tog blodtrycket. Efter kanske 10-15 min kommer hon tillbaka och säger att jag ska röntgas. Röntgen tar ju också sin lilla tid och jag får mina plåtar och går tillbaka till surkärringen som visar mig till samma rum igen. Efter en kvart kommer så äntligen läkaren. Hon är mycket trevlig och bra. Hon tar en titt på röntgenbilderna (som inte visar nånting), sen tar hon en snabb titt på min tumme och säger: "Du, jag ser inget på röntgenbilderna men jag ser att du har nåt i tummen. Vi stänger nu, men kom tillbaka imorgon så ska ta bort den glasbiten. Det kommer göra ont som h*vete, men det blir bra". Då blir jag tvungen att fråga om munsårssalvan (som var den verklliga orsaken till mitt besök). Hon i apoteket föreslog Abreva, sa jag. Jaha, men då skriver jag ut det sa läkaren.

När jag så äntligen kommit ut ur hela den processen och gick tillbaka till apoteket så var det en annan kvinna där. Jag visade receptet, och hon svarar "Nej, det har vi inte här. Det får du gå till affären och köpa". "Va??, jag har ju väntat i nästan 3 timmar för att få det här. Kommer det här receptet hjälpa mig ens i affären? Kommer jag få betala det i alla fall?". Ja det får du betala, svarar hon. Efter att jag blivit lite upprörd så ringer hon läkaren, och jag får några tabletter istället.

Sammanfattningsvis, hur fan kan jag behöva vänta 3 timmar på nåt som tog 3 min att lösa?? Varför i hela helvete måste jag vänta på att få ta röntgenbilder som i slutändan inte hade någon som helst betydelse för beslutet som läkaren fattade. Och hur kan de säga att jag ska få en salva som de inte har. Jag hade inte ätit på hela dagen (några av er vet ju hur jag blir då), så ni kan ju tänka er hur förbannad jag var när jag skyndade iväg därifrån och kom försent till bokklubbsmötet som hölls på kubanska cafét Papi's. Fick kubansk mat, och det drog upp minnen från min och Tommys resa.

Nu imorse kom jag tillbaka till samma läkare. Inte lika mycket folk precis när de öppnar, så jag fick relativt snabbt hjälp. Hon var jättebra igen. Hon gav mig ett par sprutor, och sen karvade hon mycket riktigt ut resterna av glasbiten ur fingret. Sen skickade de med mig en hel flaska sårrengöring och plåster och lite annat smått och gott. Så nu är jag glad igen, och har fått tillbaka lite förtroende för sjukvården. Tur att man är sjuk så sällan... (*knack* *knack*)